September. Det räcker egentligen så.
För mig kommer den här tiden på året alltid att betyda Monza 1978. Ronnie Peterson. Startkaoset. Kraschen. Och den där fullständigt meningslösa frågan som fortfarande går att ställa nästan 50 år senare: Vad hade hänt med svensk motorsport om de bara hade lyckats flagga igång ett Grand Prix på ett någorlunda professionellt sätt?
Vi får aldrig veta. Men jag är ganska övertygad om att Ronnie hade kunnat göra för svensk motorsport vad Björn Borg gjorde för tennisen och Ingemar Stenmark för den alpina skidåkningen. Talangerna saknades ju inte efter honom. Stefan Johansson tog sig hela vägen till Ferrari och McLaren ändå. Sedan kom namn som Kenny Bräck, Rickard Rydell och Thomas Danielsson. Hade vägen varit lite rakare om Ronnie fortfarande funnits där? Jag tror det.
Nästan 50 år senare sitter jag i stället en söndagsförmiddag och tittar på Formel 2. Det händer inte särskilt ofta. Men man är ju känd för att välja sina tillfällen.
Dino vann. Och han vann ordentligt. Pole på fredagen och sedan en övertygande seger i featureloppet på söndagen. Den typen av helg som gör att telefonen rimligen borde gå varm hos familjen Rydell på måndag morgon. Och som om det inte vore nog har Dino dessutom smugit in under Fernando Alonsos vingar hos A14 Management. Det är knappast den sämsta människan att ha i sitt hörn om man vill hitta den sista, brutala vägen in i Formel 1. Svensk motorsport behöver en sådan här historia. Marcus Ericsson och Felix Rosenqvist har byggt en stark svensk närvaro i IndyCar och slutade sjua respektive nia i årets mästerskap. Det är bra. Riktigt bra till och med.
Men Formel 1 är fortfarande Formel 1.
Dino har fortfarande en bra bit dit. Men vissa dagar får man faktiskt drömma lite.
Och just den här söndagen finns det annat som konkurrerar om tiden. Sonen A-lagsdebuterar i hockey. Valsedeln ska ner i urnan. Spaniens Grand Prix ska konsumeras. Det är helt enkelt en sådan dag när man skulle behöva åtminstone två tv-apparater, tre huvuden och dispens från resten av familjen.
Jag har däremot redan hunnit konstatera en sak efter träningar och kval på Madring: Jag är gammal. Jag är negativ. Och jag börjar förmodligen bli bitter.
Men herregud vad jag är trött på nya Formel 1-banor som ligger mitt i en storstad. Jag vill inte se personbilar köra på en motorväg i bakgrunden medan en Formel 1-bil passerar framför kameran. Jag vill inte se mässhallar. Jag vill inte se avspärrningar. Jag vill se en racerbana.
Det här känns så jävla IndyCar.
Och själva layouten gör inte saken bättre. När jag var liten hade jag ett bilspel på Commodore 64 där man kunde bygga sina egna banor. Det var fantastiskt. Problemet var bara att man var elva år. Så självklart skulle allt vara med. Hårnål. Snabb kurva. Ny hårnål. Lång raka. Bankning. Någon idiotisk sväng som såg häftig ut. Sedan en hårnål till eftersom det fortfarande fanns lite minne kvar på disketten.
Ungefär så känns moderna Formel 1-banor.
Ingen verkar längre våga rita 300 meter asfalt som bara... fortsätter. Varje meter måste ha en idé. Madring ska ha sin velodromliknande bankning. Andra banor ska ha tunnlar, broar, hotell, hamnar och kurvor som helst ska synas från månen. Och någonstans på vägen glömde man fråga: Blir det bra racing?
Inom musiken brukar man prata om kill your darlings. Bara för att ett riff är bra behöver man inte spela det 47 gånger. Bara för att en kurva ser häftig ut i CAD-programmet behöver den inte ligga på banan.
Ibland räcker det.
Silverstone räcker. Spa räcker. Monza räcker. Suzuka räcker. De försöker inte hela tiden övertyga dig om hur häftiga de är. De bara är det.
Lite som Fernando Alonso.
Och där någonstans kommer vi osökt in på Ferrari.
Charles Leclerc har länge varit Ferraris kronprins. Problemet är att han börjar närma sig den ålder då en kronprins rimligen borde ha fått bli kung. I stället kommer en 41-årig Lewis Hamilton in genom dörren och efter 13 Grand Prix står det 191–155 till engelsmannen.
36 poäng.
Det är mycket.
Ja, jag hör redan någon skrika: ”MEN ENGELMARK! SAINZ SLOG HONOM 2021!”
Japp.
Med 5,5 poäng.
Om det fortsätter så här kommer Hamiltons marginal till Leclerc att bli någonting helt annat. Och det är inte bara poängen. Det är känslan. Leclerc ser återigen ut som en förare som känner precis allting. Varje misslyckande. Varje strategi. Varje radiomeddelande. Varje italiensk tidningsrubrik.
Problemet är att han kör för Ferrari, ett stall som också känner precis allting.
En känslostyrd förare i en känslostyrd organisation. Vad skulle möjligen kunna gå fel?
Vi har pratat om det länge i podden och nu börjar det lukta implosion. Mitt förslag är enkelt: Byt plats på Piastri och Leclerc.
Varsågoda.
Problemet löst.
Ferrari då? Ingen aning. Vet någon? Ferrari har bytt förare, chefer, tekniker, organisationer och gud vet vad sedan Michael Schumacher senast gjorde dem till den maskin de fortfarande verkar tro att de är. På papperet borde allting gå att lösa. På papperet är Ferrari nästan alltid världsmästare.
Sedan blir det söndag.
Jag bedömer just nu sannolikheten för att Ferrari blir ett fullständigt fungerande Formel 1-stall ungefär i nivå med sannolikheten för att Vänsterpartiet får samtliga ministerposter efter kvällens val. Det kan hända.
Jag skulle bara inte belåna huset på det.
George Russell har för övrigt andra problem. Kimi Antonelli står på första startled i dag. Russell står sexa. Och inför loppet leder Antonelli VM med 66 poäng över sin teamkamrat.
Det börjar bli svårt att kalla det ungdomlig entusiasm längre.
Det är stryk.
Russell är en alldeles för bra racerförare för att plötsligt ha blivit dålig. Problemet är att killen i bilen bredvid verkar vara ännu bättre.
Och yngre.
Det brukar vara den värsta sortens problem i Formel 1.
Jag noterar även:
- Att Nooshi Dadgostar lyckades få in nattågen i valrörelsen. Jag säger: tänk större. Rustar vi upp Anderstorp, bygger höghastighetståg från Stockholm, Göteborg och Malmö och slänger upp en internationell flygplats bredvid kan vi ha Sveriges Grand Prix tillbaka 2028. Då har det gått 50 år. Det här är i alla fall ett infrastrukturprojekt jag kan tänka mig att betala skatt för.
- Att Aston Martin på något obegripligt sätt lyckats bli ungefär lika dåliga igen som de var när säsongen började. Det kräver nästan talang.
- Att Fernando Alonso verkar så trött på eländet att jag fullt ut förstår om han hellre kör riktiga racerbilar än sitter i en simulator och försöker hitta ytterligare tre hundradelar åt en Aston Martin som ändå kommer kvala in på samma rad.
- Att Janne på Viaplay snart kan söka jobbet som dubbelmoralens borgmästare. Man ska tydligen vara väldigt försiktig med att kritisera Formel 1:s regler, format och banor. Samtidigt går det alldeles utmärkt att såga IndyCar och senast Laguna Seca som avslutningsbana. Jag väntar fortfarande på regelboken.
- Att vägen mot fyra sprintlopp, två shootouts och ett TikTok-race på fredagskvällen känns allt kortare. När loppen nu dessutom ska kortas nästa år återstår väl bara att någon upptäcker att ett Grand Prix tar för lång tid för målgruppen. 2030 kör vi bäst av tre varv. DRS från start.
- Att Löfström tydligen fick några kronor över igen. Han är i Spanien. Naturligtvis.
IndyCar då?
Säsongen är över. Marcus sjua. Felix nia. Två svenskar i topp nio är starkt.
Ändå känner jag nästan ingenting.
Serien lyckades klämma in sina 18 race på ungefär samma tid som det tar för en svensk sommar att börja och ta slut, och nu väntar ännu en vinter där man ska försöka övertyga sig själv om att det ska bli kul att se samma gamla bilar ett år till.
Jag önskar verkligen att IndyCar hade gjort precis allt för att få fram den nya bilen redan till 2027.
För även en darling måste någon gång dödas.
Hur mycket man än älskat den.
I dag då?
Kimi vinner.
Stroll bryter efter 27 varv.
Elfel.
Det känns nästan för enkelt.
EDIT – efter Spaniens GP
Nu har jag sett loppet.
Kimi vann.
Leclerc tog in på Hamilton.
Och loppet blev, om möjligt, ännu mer meningslöst och tråkigt än jag befarade när texten ovan skrevs.
Det är nästan en prestation i sig.
Madring lyckades alltså bekräfta exakt det jag var rädd för: mycket design, mycket idéer, mycket spektakel – och väldigt lite racing.
Kill your darlings, någon?
Och nej, Stroll bröt inte efter 27 varv med elfel.
Man kan tydligen inte få allt rätt.
